Symbolismen – konströrelsens historia, konstnärer och drömmens bildvärld

Symbolismen var den konströrelse som under sekelskiftet 1900 vände ryggen åt den synliga verkligheten och i stället sökte avbilda drömmen, myten och själens inre liv. För den som älskar konst som rymmer mystik och dubbelhet erbjuder symbolismen några av konsthistoriens mest gåtfulla motiv – sfinxer, sovande kvinnor, dödens öar och blommor som tycks andas. Rörelsen växte fram i Frankrike under 1880-talet som en reaktion mot både impressionismens ytliga ljusstudier och naturalismens nyktra vardagsskildringar, och spred sig snabbt över hela Europa till Belgien, Tyskland, Österrike och Norden.

Till skillnad från en stilriktning med ett enhetligt formspråk var symbolismen framför allt en hållning, en idé om vad konsten skulle göra: antyda i stället för att beskriva, väcka stämning i stället för att återge fakta. En målning skulle fungera som en dröm eller en dikt, där varje föremål bar på en dold betydelse. Den här guiden går igenom symbolismens historia och uppkomst, dess främsta konstnärer och nyckelverk, det säregna bildspråket, det starka nordiska arvet samt hur du kan låta drömkonstens stämningsfulla motiv leva vidare på dina egna väggar.

Innehåll
↓ Vad är symbolismen?
↓ Symbolismens historia och uppkomst
↓ Symbolismens viktigaste verk
↓ Teknik, stil och bildspråk
↓ Symbolismen i Norden och Sverige
↓ Symbolismens arv och inflytande
↓ Symbolismen i ditt hem
↓ Tidslinje
↓ Relaterade rörelser och konstnärer
↓ Vanliga frågor om symbolismen

Vad är symbolismen?

Symbolismen är en konst- och litteraturrörelse som blomstrade från mitten av 1880-talet fram till omkring 1910. Kärnan i rörelsen var övertygelsen att konstens uppgift inte var att avbilda den yttre världen, utan att uttrycka idéer, känslor och andliga tillstånd genom symboler, metaforer och allegorier. Färg, form och motiv laddades med en betydelse som låg bortom det avbildade. En kvinna kunde vara döden, en blomma kunde vara begäret och ett landskap kunde vara själens tillstånd. Symbolisterna ville återuppliva det mystiska, det irrationella och det undermedvetna i den mänskliga erfarenheten.

Begreppet myntades först inom litteraturen. Den grekiskfödde poeten Jean Moréas publicerade det symbolistiska manifestet i den franska tidningen Le Figaro den 18 september 1886, där han slog fast att konsten skulle prioritera antydan och nyans framför direkt beskrivning. Idén vandrade snabbt över till bildkonsten, där målare som Gustave Moreau och Odilon Redon redan arbetade i samma anda. Symbolismen blev på så vis en bro mellan 1800-talets romantik och 1900-talets modernism, och dess intresse för drömmar och det undermedvetna pekade rakt fram mot surrealismen.

Det är värt att skilja symbolismen från en ren stilriktning. Medan exempelvis kubismen eller impressionismen kan kännas igen på ett tydligt formspråk, samlade symbolismen konstnärer med vitt skilda tekniker under en gemensam idé om konstens uppgift. En symbolistisk målning kan vara minutiöst detaljerad eller suddigt drömlik, mörkt nattlig eller gyllene strålande – det avgörande är att motivet bär på en betydelse bortom det avbildade. Just denna öppenhet gjorde att rörelsen kunde slå rot i så många länder och leva vidare i så många senare uttryck, från Wienersecessionens dekorativa prakt till surrealismens drömlogik.

Snabbfakta: Aktiv period cirka 1886–1910. Litterärt ursprung i Frankrike. Manifestet skrevs av Jean Moréas och publicerades i Le Figaro den 18 september 1886. Centralgestalter inom måleriet: Gustave Moreau (1826–1898), Odilon Redon (1840–1916), Arnold Böcklin (1827–1901) och Fernand Khnopff (1858–1921). Ikoniskt verk: Arnold Böcklins Dödens ö, vars första version målades 1880 och i dag finns på Kunstmuseum Basel. Eget museum: Musée national Gustave Moreau i Paris nionde arrondissement. Svenska företrädare: Edvard Munch och Eugène Jansson (1862–1915), representerade i Nationalmuseums och Prins Eugens Waldemarsuddes samlingar i Stockholm.

Symbolismens historia och uppkomst

Symbolismen föddes ur ett missnöje. Under 1880-talet hade impressionismen erövrat den franska konstscenen med sina ljusfyllda ögonblicksbilder av moderna stadsliv och landskap, och naturalismen hade i litteraturen drivit den nyktra verklighetsskildringen till sin spets. En ny generation konstnärer och författare upplevde detta som andefattigt. De saknade det djup, det mysterium och den inre erfarenhet som de menade att konsten borde förmedla. Reaktionen kom först i diktningen, hos poeter som Charles Baudelaire, Paul Verlaine och Stéphane Mallarmé, vars förtätade och suggestiva språk blev förebild för en hel rörelse.

Charles Baudelaires diktsamling Les Fleurs du mal (Det ondas blommor) från 1857 räknas ofta som symbolismens andliga upptakt, med sin idé om att den synliga världen var en skog av symboler som pekade mot en dold, andlig verklighet. När Jean Moréas formaliserade rörelsen i sitt manifest 1886 hade måleriet redan börjat röra sig i samma riktning. Gustave Moreau, professor vid École des Beaux-Arts i Paris, fostrade en generation unga målare i en konst byggd på myt och fantasi, och Odilon Redon skapade sina mörka, drömlika kolteckningar som han kallade noirs.

Diktningen som förebild

Symbolismen är ovanlig bland konströrelser genom att den föddes ur poesin snarare än ur måleriet. Charles Baudelaire hade redan på 1850-talet beskrivit hur dofter, färger och toner motsvarar varandra och pekar mot en dold andlig ordning, en tanke som blev grundläggande för hela rörelsen. Stéphane Mallarmé samlade unga författare och konstnärer i sina berömda tisdagssalonger i Paris, och hans krav att dikten skulle "måla inte tinget utan den effekt det framkallar" blev nästan en programförklaring även för målarna. När Jean Moréas till slut satte ord på rörelsen 1886 gjorde han det delvis för att rädda den nya generationen från pressens anklagelser om dekadens. Manifestets verkan blev enorm och lade grunden för flera av 1900-talets avantgardistiska strömningar.

Från Frankrike ut i Europa

Från sitt franska centrum spred sig symbolismen med stor kraft. I Belgien blev Fernand Khnopff och Jean Delville ledande gestalter, i Schweiz och Tyskland målade Arnold Böcklin och Max Klinger sina mytologiskt laddade scener, och i Österrike skulle Gustav Klimt och Wienersecessionen föra symbolismens dröm om det andliga vidare mot en gyllene, dekorativ höjdpunkt. Rörelsen var aldrig en organiserad skola med ett gemensamt program, utan snarare ett gemensamt sinnelag som tog sig olika uttryck i varje land. Det som förenade konstnärerna var avståndstagandet från den ytliga avbildningen och längtan efter en konst som talade till själen.

Symbolismens viktigaste verk

Symbolismens mästerverk delar en gåtfull, drömlik kvalitet, men spänner över allt från mytologiska praktmålningar till intima kolteckningar. Gemensamt är att de aldrig nöjer sig med att bara visa en scen – de antyder en historia, en stämning eller en andlig sanning som betraktaren själv får tolka. Här är tre av rörelsens mest betydelsefulla verk och varför de blivit ikoner.

Arnold Böcklin – Dödens ö (1880)

Få bilder fångar symbolismens stämning lika fullständigt som Arnold Böcklins Dödens ö. Motivet visar en liten klippö dominerad av mörka cypresser, omgiven av ett stilla, becksvart hav, dit en roddbåd för en vitklädd gestalt och en kista. Böcklin målade fem olika versioner mellan 1880 och 1886, och de finns i dag spridda på museer i Basel, New York, Berlin och Leipzig. Den allra första versionen från maj 1880 hänger på Kunstmuseum Basel, medan den andra versionen tillhör Metropolitan Museum of Art i New York. Bilden blev en av sekelskiftets mest reproducerade målningar och inspirerade allt från musik till film.

Gustave Moreau – Uppenbarelsen (1876)

Gustave Moreau räknas som symbolismens mest inflytelserike målare och var vid rörelsens höjdpunkt på 1890-talet en av Frankrikes mest betydande konstnärer. Hans akvarell Uppenbarelsen skildrar Salome som möter Johannes döparens svävande, avhuggna huvud i en opulent, mystisk arkitektur badad i juveler och ljus. Verket sammanfattar Moreaus förmåga att förena bibliska och mytologiska teman med en överdådig, drömlik prakt. Större delen av hans produktion bevaras i Musée national Gustave Moreau, det hus i Paris som konstnären 1895 omvandlade till ateljé och museum för sina egna verk.

Odilon Redon – Cyklopen (cirka 1914)

Odilon Redon arbetade under sina första decennier nästan uteslutande i svartvitt, med kol och litografi, och skapade en värld av svävande ögon, spindlar med människoansikten och andra drömlika väsen. Mot slutet av sitt liv slog färgen ut i full blom hos honom, och i Cyklopen förvandlas Polyfemos, den fruktansvärda jätten ur den grekiska myten, till en öm och vemodig figur som blickar ner på den sovande nymfen Galatea. Verket visar hur symbolismen kunde göra om även det monstruösa till poesi och längtan.

"Mina teckningar inspirerar och låter sig inte definieras. De försätter oss, liksom musiken, i den mångtydiga världen av det obestämda." – Odilon Redon

Teknik, stil och bildspråk

Eftersom symbolismen var en idé snarare än en teknik finns ingen enhetlig pensel som binder samman rörelsens konstnärer. Böcklins täta oljemåleri, Redons sotiga kolteckningar och Khnopffs kyliga, glasartade ytor skiljer sig markant. Men i bildspråket och valet av motiv finns tydliga gemensamma drag som gör en symbolistisk bild igenkännbar. Konstnärerna sökte stämning före skärpa, antydan före tydlighet, och de laddade sina motiv med dubbla betydelser.

Återkommande motiv och teman

Symbolismens bildvärld kretsar kring några ständigt återkommande teman: döden och förgängelsen, drömmen och sömnen, kärleken och begäret, samt det heliga och mytologiska. Kvinnan framträder ofta i dubbelt ljus – antingen som den oskuldsfulla och andliga, eller som den farliga femme fatale i form av sfinxer, sirener och Salome-gestalter. Naturen är sällan en neutral kuliss utan ett själsligt landskap: cypresser, stilla vatten, månsken och slutna trädgårdar bär alla på inre betydelser. Drömmens logik tillåter motiv att sväva fritt mellan det verkliga och det overkliga.

Färg, ljus och atmosfär

Färgskalan hos symbolisterna är ofta dämpad och stämningsbärande, byggd på djupa blåa och gröna toner, gyllene skimmer och nattliga mörker. Ljuset används dramatiskt för att skapa mystik snarare än för att beskriva en plats. Många symbolister lät konturerna lösas upp i dis och skugga, så att motiven tycks framträda ur ett halvdunkel. Hos Eugène Jansson blev den blå tonen så genomgående att han fick smeknamnet "den blå målaren". Denna betoning på atmosfär framför detaljskärpa är ett av de säkraste kännetecknen på en symbolistisk bild.

Symbolismen i Norden och Sverige

Under 1890-talet greps flera nordiska konstnärer av symbolismens idéer. Man fortsatte att skildra världen omkring sig, men inte längre med den skarpa, dagsljusklara blick som präglat 1880-talets friluftsmåleri. I stället utgick man från människans inre liv och försökte fånga stämningar och sinnesintryck som berörde betraktaren på ett känslomässigt snarare än intellektuellt plan. Detta nordiska 1890-tal brukar kallas det stämningsmåleriska decenniet, och det förenade den franska symbolismens drömlängtan med en djupt rotad känsla för det nordiska landskapets ljus och årstider. Det svala, klara nordiska ljuset och de långa skymningarna passade rörelsens stämningsfulla uttryck ovanligt väl, och flera av tidens konstnärer rörde sig fritt mellan Paris konstvärld och hemlandets ateljéer. På så vis blev den nordiska symbolismen både en del av den europeiska rörelsen och något alldeles eget, präglat av norra Europas natur och mentalitet.

Den mest kända nordiska symbolisten är norrmannen Edvard Munch, vars Skriket från 1893 är ett av världskonstens mest ikoniska uttryck för existentiell ångest. Munchs bildvärld kring liv, död, kärlek och svartsjuka är genomsyrad av symbolismens vilja att gestalta själens tillstånd snarare än den yttre verkligheten. Delar av hans produktion finns att se i den permanenta samlingen på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, sida vid sida med nordiska mästare som Carl Larsson och Anders Zorn.

Eugène Jansson och det svenska stämningsmåleriet

I Sverige blev Eugène Jansson (1862–1915) en av de viktigaste symbolistiska konstnärerna. Under 1890-talet utvecklade han ett alldeles eget uttryck, präglat av en ofta blåaktig färgskala och ett expressivt penselarbete i virvlande linjer. Hans atmosfäriska stadsvyer över Stockholms söderhöjder i skymning och hans senare skildringar av nakna atleter har gett honom en särställning i svensk konsthistoria. Verk som Motiv från Timmermansgatan och den senare En majdemonstration ingår i Nationalmuseums samlingar i Stockholm och utgör utmärkta exempel på hur symbolismens stämningsmåleri tog gestalt på svensk mark.

Symbolismens arv och inflytande

Symbolismen lämnade ett djupare avtryck på 1900-talets konst än vad dess relativt korta storhetstid antyder. Genom sitt intresse för drömmar, det undermedvetna och det irrationella förberedde rörelsen marken för surrealismen, som under 1920-talet skulle göra drömmen till själva grundvalen för sin konst. Salvador Dalí och hans samtida byggde vidare på symbolismens idé om bilden som en port till det inre. Samtidigt pekade symbolisternas frigörelse av färg och form från avbildningens krav fram mot den abstrakta konsten – Wassily Kandinskys tankar om färgens andliga verkan har tydliga rötter i sekelskiftets symbolistiska klimat.

Också den österrikiska Wienersecessionen med Gustav Klimt i spetsen kan ses som symbolismens dekorativa fortsättning, där guld, ornament och allegori smälte samman till en ny monumentalitet. Marknaden vittnar fortfarande om sekelskifteskonstens dragningskraft: Klimts Dam med solfjäder slogs i juni 2023 ner för över 108 miljoner dollar i London, vilket var det högsta pris som någonsin betalats för en Klimt-målning på auktion. Symbolismens dröm om en konst bortom det synliga lever vidare varje gång ett konstverk väljer stämning och mystik framför enkel avbildning.

Inflytandet märks också i bredare kulturella sammanhang. Arnold Böcklins Dödens ö blev en av de mest spridda bilderna kring sekelskiftet och inspirerade tonsättare, författare och senare filmskapare långt in på 1900-talet. Symbolismens fascination för det undermedvetna föregrep den moderna psykologins genombrott, och dess sätt att låta en enda bild rymma flera betydelser har blivit en självklar del av hur vi i dag tänker kring konst. När en samtida konstnär laddar ett vardagligt föremål med dold mening, eller låter ett landskap spegla ett inre tillstånd, arbetar hon i en tradition som symbolisterna formulerade för mer än ett sekel sedan.

Symbolismen i ditt hem

Symbolistiska motiv tillför en inredning något som få andra konstriktningar kan: en känsla av djup, mystik och berättelse. En poster med ett drömlikt landskap eller en gåtfull gestalt blir en samtalspartner på väggen, ett motiv som avslöjar nya betydelser ju längre man betraktar det. Eftersom symbolismens färgskala ofta vilar i dämpade blå, gröna och gyllene toner samspelar motiven naturligt med ett lugnt och stämningsfullt rum. De fungerar särskilt fint i sovrummet, läshörnan eller hallen, där deras kontemplativa karaktär får utrymme att verka.

Vill du arbeta med symbolismens uttryck kan du leta efter motiv som rymmer en berättelse eller en stämning snarare än en tydlig scen. Drömlika landskap, blomstermotiv med dubbel innebörd och nattliga, blåtonade vyer ligger alla nära rörelsens kärna. I vår kollektion av svartvita posters hittar du den grafiska sidan av drömkonsten, medan abstrakta posters och blåa posters fångar symbolismens stämningsfulla färgvärld. Bland konstverk av kända konstnärer finns klassiska motiv från sekelskiftet att bygga vidare på.

Tips: Låt ett symbolistiskt motiv få vara ensamt och dominerande på en lugn vägg i stället för att trängas i en tät gruppering. Drömkonstens stämning behöver luft omkring sig för att verka. En enkel, mörk träram förstärker motivets allvar och djup, och placerar du tavlan i en läshörna eller intill sängen får det kontemplativa motivet tid att verka i lugn och ro. Läs gärna vår guide om att rama in konst för att hitta rätt inramning till stämningsfulla motiv.

Tidslinje över symbolismen

Symbolismen tog form över flera decennier, från sina litterära förebilder till sitt uppgående i 1900-talets nya rörelser. Här är de viktigaste hållpunkterna i rörelsens historia.

1857 – Charles Baudelaire publicerar diktsamlingen Les Fleurs du mal, som med sin idé om världen som en skog av symboler blir symbolismens andliga upptakt.
1876 – Gustave Moreau ställer ut akvarellen Uppenbarelsen och befäster sin ställning som drömkonstens mästare.
1880 – Arnold Böcklin målar den första versionen av Dödens ö, som blir en av sekelskiftets mest reproducerade bilder.
1886 – Jean Moréas publicerar det symbolistiska manifestet i Le Figaro den 18 september och ger rörelsen dess namn.
1893 – Edvard Munch målar Skriket, en av världskonstens mest ikoniska bilder av existentiell ångest.
1895 – Gustave Moreau börjar omvandla sitt hus i Paris till ett museum för den egna produktionen.
1897 – Gustav Klimt och Wienersecessionen bildas och för symbolismens andlighet vidare i dekorativ riktning.
1898 – Gustave Moreau avlider, och hans Parisbostad öppnar senare som Musée national Gustave Moreau.
1901 – Arnold Böcklin avlider efter att ha fullbordat den sista av sina fem versioner av Dödens ö.
Cirka 1910 – Symbolismen som dominerande rörelse ebbar ut och går upp i abstraktion, expressionism och senare surrealism.

Relaterade rörelser och konstnärer

Symbolismen står i tät dialog med flera andra rörelser och konstnärskap kring sekelskiftet. Den nordiska symbolismens mest kända röst var Edvard Munch, vars känslomättade konst också blev en bro till expressionismen. I Wien gav Gustav Klimt och Wienersecessionen rörelsen dess gyllene höjdpunkt, samtidigt som den dekorativa Art Nouveau (jugend) delade symbolismens längtan efter andlighet och ornament. Symbolisternas frigörelse av form och färg pekade fram mot den abstrakta konsten, och det svenska stämningsmåleriet hör nära samman med den bredare nordiska konsttraditionen. Vill du fördjupa dig vidare hittar du alla våra konstnärs- och rörelseguider samlade i Kunskapsbanken.

För den som vill läsa mer på externa källor ger svenska Wikipedias artikel om symbolism en god översikt, medan Musée national Gustave Moreau och Prins Eugens Waldemarsudde låter dig utforska rörelsens verk på nära håll.

Vanliga frågor om symbolismen

Vill du ge dina väggar något av symbolismens drömlika djup? Utforska vår samling av svenska konstverk och låt dig inspireras av sekelskiftets stämningsmåleri, eller läs vidare om hur du skapar en tavelvägg och inreder med posters som bär på en berättelse.