Sju främlingar släpptes in i 83 sovrum där ägaren inte var på plats. Namnskyltar, brev och fotografier av de boende var övertäckta. Det enda observatörerna hade att gå på var möblerna, ordningen, ljusinsläppet och de posters som satt på väggarna. Sedan skulle de beskriva personligheten hos en människa de aldrig hade träffat. Studien publicerades i Journal of Personality and Social Psychology 2002 under titeln "A Room with a Cue", och den är fortfarande en av de mest citerade undersökningarna om hur ett rum röjer sin ägare.
Det uppseendeväckande är inte att gissningarna blev någorlunda rätt. Det är vilka gissningar som blev rätt, och vilken sorts föremål som bar informationen. Väggarna visade sig vara ovanligt talföra.
Snabbfakta: I Samuel Goslings studie "A Room with a Cue" (Journal of Personality and Social Psychology, 2002) bedömde åtta observatörer 94 arbetsrum inom bank, fastighetsmäkleri, arkitektur, reklam och en handelshögskola, medan sju observatörer bedömde 83 sovrum hos studenter och nyutexaminerade. Öppenhet för nya erfarenheter var den egenskap observatörerna träffade mest rätt på. För just den egenskapen bedömde främlingarna i sovrummen personen minst lika säkert som deltagarnas egna bekanta.
Sju observatörer, 83 sovrum och en oväntad segrare
Upplägget var enkelt och obarmhärtigt. Observatörerna fick inte träffa personen, inte höra rösten, inte se ett ansikte. De fick gå in i rummet, se sig omkring i några minuter och sedan skatta ägaren längs de fem personlighetsdimensioner som psykologin brukar arbeta med: öppenhet, samvetsgrannhet, utåtriktning, vänlighet och känslomässig stabilitet. Skattningarna jämfördes sedan med hur personen hade beskrivit sig själv, och med hur nära bekanta hade beskrivit hen.
Två saker föll ut. För det första var observatörerna påfallande överens med varandra. Olika främlingar läste samma rum på ungefär samma sätt, vilket betyder att rummen faktiskt sände en signal och inte bara speglade betraktarens fantasi. För det andra var träffsäkerheten ojämn. Öppenhet låg i topp, följt av samvetsgrannhet och utåtriktning. Känslomässig stabilitet och vänlighet var betydligt svårare att läsa av en möblering.
Sovrummen avslöjade mer än arbetsrummen. Förklaringen ligger nära till hands: ett kontor är en halvoffentlig plats med normer, arbetsgivarens möbler och kollegers blickar. Sovrummet är förhandlat med ingen annan än en själv. Där syns personen tydligare, helt enkelt för att färre kompromisser har behövt göras. I sovrummen fanns också måttliga samband mellan stökighet och utåtriktning, och observatörerna uppfattade ljusa, luftiga rum som tecken på känslomässig stabilitet.
Det sista sambandet är värt att stanna vid, eftersom det handlar om vad observatörerna trodde snarare än om vad som faktiskt stämde. Ljus och luftighet fungerade som en signal som betraktare lutade sig mot, oavsett om den höll. Väggarna talar alltså inte bara sanning. De talar också i klichéer som besökare gärna lyssnar på.
Identitetsanspråk och beteendespår: två sätt att läsa en vägg
Gosling och hans medförfattare föreslog två skilda vägar som personligheten tar in i ett rum. Den ena kallade de identitetsanspråk: medvetna val att omge sig med föremål som säger något om vem man är. Den andra kallade de beteendespår: de fysiska avlagringar som uppstår när någon gör samma sak om och om igen på samma plats. Diskhon som alltid är tom. Löparskorna vid dörren. Bokhögen som växer på nattduksbordet.
Skillnaden är avgörande för den som funderar över konsten på väggen. En kaffefläck på skrivbordet är ett beteendespår, oavsiktligt och därför svårt att fejka. En poster är motsatsen. Den hamnar aldrig på väggen av sig själv. Någon har valt motivet, valt formatet, valt höjden och valt att just detta ska vara det första ögat möter.
"En poster är nästan aldrig ett beteendespår. Den är ett medvetet påstående om vem du vill vara – riktat lika mycket inåt som utåt."
Gosling delade dessutom identitetsanspråken i två riktningar. Vissa är riktade utåt och avsedda att kommunicera något till andra. Vissa är riktade inåt och avsedda att påminna en själv. Ofta sammanfaller de. Det klassiska exemplet i forskningslitteraturen är en affisch med Martin Luther King: den bekräftar bärarens egen självbild samtidigt som den talar om för besökaren vad hen står för. Samma bild, två motiv bakom.
Varför öppenhet är den egenskap väggen skvallrar mest om
Att öppenhet toppade listan är mer överraskande än det låter. I studier där bedömare får se korta filmklipp eller fotografier av människor brukar utåtriktning och vänlighet vara lättast att träffa rätt på, medan öppenhet och samvetsgrannhet är svåra. I rummet vänds ordningen upp och ner. Anledningen är att öppenhet är en egenskap som bor i föremål snarare än i ansiktsuttryck. Nyfikenhet på det ovana, tolerans för det mångtydiga och estetisk känslighet syns inte särskilt väl i ett leende, men de syns direkt i en bokhylla med udda titlar, i en samling som spretar och i motiv som inte är de självklara.
Det är därför posterväggen är den mest avslöjande möbeln i ett svenskt hem. Den som konsekvent väljer abstrakta posters och låter betraktaren själv fylla i betydelsen signalerar något annat än den som väljer igenkännbara motiv med tydlig berättelse. Ingen av hållningarna är bättre. De är bara olika, och den skillnaden är läsbar för en främling som står i din hall i sex minuter.
Senare forskning har fortsatt i samma spår. En studie av äldre personers vardagsrum, där bedömare skattade inredningen längs dimensionerna nyhet, trivsamhet och bekvämlighet, fann att öppenhet hängde ihop med nyhet och trivsamhet hos dem som bodde ensamma. Utåtriktning hörde också ihop med nyhet och trivsamhet men inte med bekvämlighet, medan samvetsgrannhet hörde ihop med nyhet och bekvämlighet men inte med trivsamhet. Personligheten fortsätter alltså att synas i rummet långt efter studentårens sovrum, men den byter uttryck.
Tips: Gör observatörstestet på ditt eget hem. Ställ dig i dörren till det rum du visar upp mest och ge dig själv trettio sekunder. Vilka tre saker skulle en främling fastna på? Om alla tre är möbler och ingen är ett motiv du själv har valt, säger rummet mer om möbelhandeln än om dig.
Väggen du inreder åt dig själv, och den du inreder åt besökaren
Uppdelningen mellan inåtriktade och utåtriktade identitetsanspråk går att översätta rakt av till en svensk bostadsplan. Hallen, vardagsrummet och matplatsen ses av andra. Sovrummet, läshörnan och arbetsrummet ses nästan uteslutande av dig. Att det var sovrummen och inte kontoren som avslöjade mest i studien är precis den logiken i praktiken: ju färre andra blickar en yta måste tåla, desto ärligare blir den.
Praktiskt betyder det att de två väggtyperna tål olika saker. En vägg som möter besökare mår bra av motiv som går att förstå snabbt och som inte kräver en förklaring för att fungera: fotokonst med tydligt anslag, grafiska motiv med rena former, ett välkänt verk från de stora konstnärerna. En vägg som bara du ser tål tvärtom det udda, det halvfärdiga och det privata. Det är där en riktigt personlig samling brukar få plats.
Fällan är att låta hela hemmet bli utåtriktat. En bostad där varenda motiv är valt för att fungera i ett sällskap läses ofta som opersonlig, av samma anledning som kontoren i studien var svårare att tolka: konsensus suddar ut personen. Vill du att hemmet ska kännas som ditt behöver minst en yta ha valts utan en enda tanke på vad besökaren tycker. Vi har skrivit mer om varför den känslan uppstår i vår genomgång av forskningen om platsanknytning och hemkänsla.
Fyra beslut som gör väggen ärligare
Det första beslutet handlar om försvarbarhet. Om du inte kan säga en enda mening om varför ett motiv hänger där det hänger är chansen stor att det är en platshållare snarare än ett val. Meningen behöver inte vara djup. "Den påminner mig om somrarna i Bohuslän" räcker gott.
Det andra handlar om variation. Öppenhet lästes i studien av bland annat mängden olikartade föremål. En vägg där alla motiv är valda ur samma serie i samma färgskala är visuellt lugn men berättar mindre. Vill du att väggen ska säga något om dig får minst ett motiv bryta mönstret, gärna det som ingen annan i din bekantskapskrets skulle ha valt.
Det tredje handlar om att låta det privata förbli privat. Läshörnan behöver inte klara en middagsbjudning. Sovrummet behöver inte matcha vardagsrummet. Om du gör alla ytor lika representativa förlorar du de ytor som faktiskt speglar dig, vilket är den ironiska slutsatsen av att sovrummen slog kontoren.
Det fjärde handlar om tidsdjup. Beteendespår uppstår genom upprepning, och en samling som har vuxit fram under flera år bär samma sorts trovärdighet. En vägg som byggs klar på en eftermiddag ser ofta ut som just det. Att låta minimalistiska posters och mer laddade motiv adderas i omgångar ger ett resultat som är svårare att kopiera och lättare att stå för. Hur du bygger en sådan samling steg för steg har vi gått igenom i vår text om betraktarens andel i abstrakt konst.
Vanliga frågor om vad väggarna avslöjar
Slutsatsen är befriande snarare än obehaglig. Ingen läser dina väggar med domarblick, men de läses, och de läses främst efter hur nyfiken och egensinnig du verkar vara. Det är en egenskap du inte behöver dölja. Låt ett motiv få vara ditt eget val och inte ett kompromissförslag, hänger du det sedan i ett rum där du faktiskt tillbringar tid får du dessutom mer tillbaka av det. Läs mer om studien i APA:s sammanfattning eller i originalpublikationen.