I en studie från 2022 fick 98 studenter betygsätta tio abstrakta målningar. De som såg bilderna i dekorativa ramar gav systematiskt lägre betyg än de som såg dem utan ram. Det är ett obekvämt resultat för alla som köper en poster med ram, eftersom det går emot känslan av att en ståtlig ram automatiskt höjer en bild. Här går vi igenom vad studien faktiskt mätte, varför impressionisterna redan på 1870-talet bytte guldramen mot vit, och hur du kan använda kunskapen när du väljer ram till nästa poster.
Snabbfakta: Studien av Paweł Koniak och Magdalena Szubielska publicerades 2022 i tidskriften Roczniki Psychologiczne (Annals of Psychology), volym 25, sidorna 121–136. Deltagarna var 98 personer mellan 18 och 39 år, slumpade till tre grupper: ingen ram, enkel ram eller dekorativ ram. De bedömde tio abstrakta verk ur Zachętas samling i Warszawa. Dekorativ ram sänkte betyget med 0,64 enheter jämfört med ingen ram (p = 0,008).
Tre grupper, tio målningar och en oväntad förlorare: så gick Koniak och Szubielskas experiment till
Upplägget var enkelt men skarpt. Deltagarna fick se reproduktioner av tio samtida abstrakta målningar och svarade på fyra frågor om varje bild: om de gillade den, om den var intressant, om den vore en bra investering och om den förtjänade att ställas ut i ett galleri. Svaren slogs ihop till ett enda betygsindex. Den enda skillnaden mellan grupperna var ramen runt bilden, eller bristen på den.
Före huvudstudien gjordes en förstudie med 54 personer för att kontrollera att ramarna verkligen upplevdes olika. Det gjorde de. De dekorativa ramarna bedömdes som både dyrare och mer dekorativa än de enkla. Däremot gillades de inte mer eller mindre som föremål, och det är en viktig detalj: deltagarna ogillade inte ramarna i sig. Det som förändrades var hur de bedömde bilden innanför.
Resultatet i huvudstudien var tydligt för den dekorativa ramen. Målningar i dekorativ ram fick lägre betyg än samma målningar utan ram, och effekten berodde inte på hur intresserad av konst deltagaren var. Den enkla ramen gav en svagare effekt som låg precis på gränsen till statistisk signifikans (p = 0,055). Men här dök en nyans upp: bland deltagare med stort konstintresse, över värdet 3,66 på intresseskalan, fick de oramade bilderna klart högre betyg även än de i enkel ram. Ju mer man tittar på konst, desto mindre verkar man behöva en ram som talar om att det här är konst.
Från guldram till vit list: varför impressionisterna ramade om sin konst
Den som går på ett museum ser ofta en lång rad av guldramar med snirklade hörn, och det är lätt att tro att guld alltid var konstens naturliga omslag. Så var det inte för de konstnärer som en gång stod utanför etablissemanget. Enligt Getty Museums genomgång av periodens ramar använde impressionisterna vita ramar vid sin första utställning, just för att skilja sina nyskapande målningar från de mestadels guldramade verken i de officiella Salongerna. Ramen blev ett ställningstagande.
Edgar Degas gick längst. Han skissade egna ramförslag i sina skissböcker och valde ofta vita ramar till sina verk, bland annat till Miss Lala at the Fernando Circus från 1879. Enligt The Frame Blog, som skriver om konstnärernas ramar, visade både Pissarro och Degas sina verk i vita i stället för förgyllda ramar senast 1877. Redan vid den första utställningen 1874 hängdes målningarna med luft emellan sig, till skillnad från Salongens tätt packade väggar. Under 1879 och 1880 dök dessutom färgade ramar upp, i nyanser som valts för att samspela med målningarnas egna färger. Profilerna var enkla: platta, släta lister eller svagt välvda kuddformer.
Under andra halvan av 1800-talet började konstnärer alltså designa sina ramar själva, och mot seklets slut kom guldet tillbaka, men nu med minimal dekor. Rörelsen går i en och samma riktning: ramen drar sig tillbaka så att bilden får vara huvudrollen. Att impressionisterna gjorde det av estetiska och konstpolitiska skäl, och inte på grund av en psykologisk studie, gör att man ska vara försiktig med att dra en rak linje till experimentet från 2022. Men det är svårt att inte se samma instinkt hos båda.
"En ram som syns mer än bilden har gjort sitt jobb fel, oavsett om den är av guld eller av ek."
Ramen som reklamskylt: forskarnas tolkning och studiens svagheter
Varför skulle en dekorativ ram sänka betyget? Författarna föreslår att en utsmyckad ram kan uppfattas som en överdriven form av marknadsföring. När ramen skriker "det här är värdefullt" blir betraktaren misstänksam, och misstänksamheten smittar av sig på bilden. Det stämmer med förstudiens resultat att dekorativa ramar sågs som dyrare utan att för den skull vara omtyckta. Ramen signalerade pris, inte kvalitet.
Det finns goda skäl att läsa resultatet med eftertanke. Urvalet var litet och bestod av studenter, 77 av 98 var kvinnor, och testet gjordes online på reproduktioner av bilderna. Endast abstrakt konst användes. Gillande och uppfattat värde slogs ihop till ett index, så studien säger inte om det var det ena eller det andra som föll. Och förklaringen om upplevd manipulation testades bara indirekt. Det betyder inte att resultatet är fel, men det betyder att det är en indikation snarare än en naturlag.
En annan begränsning är sammanhanget. I studien visades bilderna en och en på en skärm, utan ett rum runt omkring. Hemma ingår ramen i en helhet med soffa, golv och ljus, vilket vi tar upp i vår genomgång av kontexteffekten och varför samma bild ser annorlunda ut på museet. Ramen är en del av den kontexten, och den kan både hjälpa och stjälpa.
Luft mellan ramarna: 1874 års hängning och vad den lär oss om tavelväggen
Ramen handlar inte bara om en enskild bild. När impressionisterna ordnade sin utställning 1874 hängde de målningarna med avstånd emellan, medan Salongen packade verken tätt, från golv till tak. Luften runt en bild fungerar som en osynlig ram, och den avgör hur mycket uppmärksamhet varje verk får. Samma princip gäller på en tavelvägg hemma: ju fler ramar du samlar, desto viktigare blir det att alla har samma profil och att avståndet mellan dem är jämnt.
En vanlig tumregel bland dem som hänger konst är att hålla mellan fem och tio centimeter mellan ramarna. Är ramarna olika i färg och bredd börjar bilderna konkurrera, och då kan hela väggen upplevas som oroligt, precis som den dekorativa ramen i studien tog uppmärksamhet från målningen. Vill du bygga en större grupp hittar du stegvisa råd i vår kompletta guide till tavelväggen. Använd samma träslag eller samma färg på alla ramar, och variera hellre motivens storlek än ramens utseende.
Det finns också en praktisk poäng. Om ramarna är enkla och lika kan du byta ut en poster utan att behöva tänka om hela gruppen. Du kan ha en vit passepartout kvar i en av ramarna och byta motiv med årstiderna, eller flytta en bild från sovrummet till hallen. Det är samma tanke som låg bakom de platta, släta listerna hos Degas och Pissarro: ramen ska vara en stilla bakgrund som tål att bilden bakom den byts ut.
Från studie till vägg: ramprofil, färg och passepartout när du ramar in en poster
Om vi tar impressionisterna och Koniak och Szubielska på allvar leder det till några konkreta tumregler. Börja med profilen. En smal, rak ram i trä eller metall tar minst plats i bildens ställe, och den passar både en 30x40 på hyllan och en 50x70 över soffan. Våra träramar och övriga ramar är gjorda just för den typen av lugn ram. Välj profilens bredd efter formatet: en smal list på 30x40, något kraftigare på 70x100, men aldrig så bred att den konkurrerar med motivet.
Tänk därefter på färgen. Degas och hans samtida provade ramar i nyanser som svarar mot målningens egna färger. Samma idé fungerar hemma: hämta ramens ton ur motivet i stället för ur rummet. En poster med varma jordfärger vinner på en ek- eller valnötsram, medan ett grafiskt motiv i svartvitt tål en svart list. Är motivet starkt abstrakt, till exempel i våra minimalistiska posters, är den enklaste ramen oftast den bästa.
Tips: Håll upp ramen mot motivet, ställ dig tre meter bort och fråga dig vad du ser först. Om blicken fastnar på ramen innan den når bilden är profilen för bred eller för dekorerad. Prova då en smalare list eller lägg till en passepartout, så får bilden mer andrum.
Passepartouten är ramens mest underskattade hjälpmedel. Den skapar avstånd mellan bild och list, så att ramen aldrig tränger sig på motivet. Hur bred den ska vara och vilken kvalitet du bör välja går vi igenom i köpguiden till passepartout. Behåll gärna passepartouten ljus och neutral om du vill att allt fokus ska ligga på motivet.
Slutligen en reservation som forskningen själv öppnar för: en kraftig eller förgylld ram är inte förbjuden. Mot slutet av 1800-talet kom guldet tillbaka, men med minimal dekor. Det räcker att ramens uttryck stämmer med bildens. En barocktavla tål snirkliga former, ett modernt grafiskt tryck gör det inte.
Vanliga frågor om ramar och hur vi upplever konst
Är du redo att testa själv? Börja med att välja motivet, till exempel bland våra konstverk av kända konstnärer, och lägg sedan till en smal list. Jämför några ramar mot samma poster innan du bestämmer dig, gärna genom att fotografera dem sida vid sida och titta på bilden en dag senare. Då märker du snabbt vilken ram som tar plats och vilken som låter motivet tala. Om du är osäker, välj den smalaste listen i en färg som redan finns i bilden. Forskningen och impressionisterna pekar åt samma håll: låt bilden vara huvudpersonen.
Läs mer: Getty Museum om ramar i det moderna måleriet, The Frame Blog om ramar på impressionistiska målningar och studien om dekorativa ramar och abstrakt konst.